I ett sekulärt samhälle borde religion vara var och ens ensak och alla kostnader kopplade till detta likaså.
Så är det dock inte idag. Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) har som uppgift att distribuera bidrag för att “skapa förutsättningar för trossamfunden att bedriva en aktiv och långsiktigt inriktad religiös verksamhet i form av gudstjänst, själavård, undervisning och omsorg”. Över 100 miljoner av våra skattemedel fördelades förra året förutom de 14 miljoner som själva myndighetsadministrationen kostade.
Vad är vitsen? Tror verkligen politikerna att religiösa samfund inte är kapabla att samla in medel för detta själva? Att staten måste vara med som medfinansiär överallt? Att saker inte fungerar i länder utan statlig inblandning?
Religion må vara ett opium för folket, men statsbidrag verkar vara ett opium för våra folkvalda.
Visst finns det en poäng i att gemensamt avsätta medel för att bevara äldre kyrkor som är en del av vårt kulturarv, även om de fortfarande används som gudstjänstlokaler, så kallad kyrkoantikvarisk ersättning som betalas ut direkt som statsbidrag till Svenska kyrkan och inte via SST. Absolut alla andra kostnader för religion borde dock vara ett enskilt ansvar.
Vad gäller själva myndigheten SST så är de som jobbar där säkert godhjärtade, men uppenbarligen ack så naiva. För några år sedan var de med och arrangerade en serie seminarier för att nyansera bilden av Muslimska brödraskapet. Skattemedel gick alltså till PR för en islamistisk antisemitisk organisation. Statligt finansierad smutskastning av terrorforskaren Magnus Ranstorp. Sofie Löwenmark sågade alla inblandade myndigheter vid fotknölarna i Expressen när det begav sig: Myndigheter ska inte ägna sig åt aktivism (expressen.se)
Vad f%n får vi för pengarna?
Lämna ett svar