Den ofinansierade offentliga sektorn

”Va? Vill du säga upp tidningen och sluta prenumerera på en av streamingtjänsterna? Vill du nedmontera vår hushålls-välfärd?”

Det är i politisk vision och vilja som förändring sker. Inte i ofinansierade reformer helt från sidan utan större perspektiv.

Har du tänkt på den ständiga frågan: ”Hur finansierar ni detta?”?

Detta är det vanligaste ifrågasättandet då en motståndare kommer med politiska reformförslag men som ifrågasättande part helst inte vill se.

Frågan är tänkt att signalera bristande ansvar och press på samhället och i förlängning en demontering av välfärden.

Det här är egentligen banala självklarheter. Problematiken är att karriärpolitiker sällan vill lösa något stort utan kämpar för att ”lägga saker ovanpå befintliga isberg” för att komma undan med att se ut som om de investerar i Sverige och genomför något som skapar resultat. De bryr sig främst om att säkra sitt jobb fyra år senare.

Sverige som nation har höga offentliga utgifter och dessa har vuxit med remarkabla siffror

Daniel Sonesson

Sverige som nation har höga offentliga utgifter och dessa har vuxit med remarkabla siffror. Mellan år 2000 och 2021 har utgifterna i statsbudgeten vuxit från 698 miljarder SEK till 1113 miljarder SEK.

Tiden är inte inne för att lägga på kostnader på ett isberg av kostnader. Att intäktssidan i statsbudgeten från privat sektor inte växer tillnärmelsevis i samma takt borde oroa oss alla. Det är en räkning vi kommer skicka till våra barn och kommande generationer att ta ansvar för.

Problematiken med karriärpolitiker och karriärpolitism är att de är rädda för att kommunicera allvaret och verkligen genomföra nödvändiga förändringar. Framför allt detta kring Sveriges växande skuldberg är en farhåga att kommunicera kring. Man är rädd för att människor kommer uppfatta det som att vi vill beröva dem deras ”välfärd”.

I realiteten spenderas mängder med pengar på verksamhet som inte på något sätt är att anse som kärnverksamhet för staten. Istället är det ett ansvarslöst kontinuerligt roffande av pengar ur sedvanliga medborgares plånböcker och ansvarslös spendering av deras hårt förtjänade pengar. Ofta på saker de vare sig behöver eller efterfrågat.

Detta borde alltid vara ett otyg och inte i något fall borde vi medborgare ställa oss positiva till massiva budgetar i offentlig verksamhet som eskalerar utgifterna i de offentliga finanserna och därmed ökar pressen på den närande delen befolkningen.

Men i synnerhet nu när vi ser att vi möter flera kriser och medborgare besväras över ökande priser på livsmedel, drivmedel, räntor på bostadslån och eskalerande elpriser efter havererad och ansvarslös energipolitik sedan många år.

Kort och gott är det som så att vi inte får ett värde för stora belopp och kostnader i statsbudgeten och dessa bör i sundhetens tecken alltid ifrågasättas. I tider som dessa behövs det mer än någonsin.

Det är en ren skam att medborgare ska tvingas betala vanvettiga elpriser och då – trots taffliga och allt för låga stöd – ämnar betalas ut av den nya smygborgerliga regeringen då ska ifrågasättas ”hur detta ska finansieras”.

Frågan borde vara ställd tvärtom: Jaha ni vill ha 249 myndigheter. Hur ska ni finansiera det?

Det är den rimliga frågan i ett samhälle där man inte tar människors hårt förtjänta levebröd för given.

Det är det Sverige vi är på väg emot. Det är dit en växande majoritet av oss kommer sträva.

Var så säkra.

Källa:

• Eget valmanifest inför valet 2022. Sidan 70. Originalkälla: Ekonomifakta. https://docs.google.com/presentation/d/1fVKXjUQpPdpWGXsAtsfjwhPs7Ah6HVeZ1-pkOqxThIo/edit?usp=sharing )